Nu är jag på svensk mark igen, kom hem sent i söndags kväll. Eftersom ingen annan i familjen var hemma hämtade min kusin mig och jag sov hos dem, i den skönaste sängen på 2 månader, och med ett riktigt täcke! Lyx!

Flygresan var låång och jag är jätteförkyld, så det gjorde inte saken bättre. Har hostat i typ 3 veckor nu och druckit flera flaskor med hostmedicin, vilket inte gör någon skillnad. I torsdags fick jag väldigt ont i huvudet/nacken och halsen samt feber också, så vi åkte till apoteket. När jag förklarade mina symptom sa farmaceuten direkt: ”malaria”. Så jag fick tabletter mot det och antibiotika och mer hostmedicin. Kände mig redan mycket bättre i fredags, och febern var borta, så det var skönt. Tvivlar lite på om det verkligen var/är malaria eftersom jag trodde att det var allvarligare, och de verkar tro att det mesta är malaria här… Å andra sidan har jag fått lära mig att det kan yttra sig på en massa olika sätt, så det talar väl för att det skulle kunna vara det. Ska äta antibiotika ett par dagar till och pappa har köpt en fjärde flaska hostmedicin, så hoppas att jag blir frisk snart. Och att mina lock för öronen försvinner…

I måndags träffade jag mamma, pappa och lillebror och idag kommer min syster hem från sin resa, ser verkligen fram emot att träffa henne igen också! Det känns lite konstigt stt vara hemma igen, att allt jag har planerat, sett fram emot och sedan upplevt nu plötsligt är slut.. Det blir lite tomhetskänsla. Men det är också skönt att vara hemma igen, fast jag förundras över hur snabbt det går att vänja sig vid och ta alla bekvämligheter för givet igen… Lite skrämmande nästan. Från att ha tvättat för hand stoppar jag bara in allt i tvättmaskinen, disken går att stoppa i diskmaskinen, jag slår på datorn och kan betala räkningar osv som vanligt…

Det första mina föräldrar frågade mig var: ”Jaha, vad är du för person nu? Hur tycker du att du har förändrats?” Det är något som jag har tänkt mycket på redan innan jag fick frågan, men ännu mer efter. Det är ju såklart väldigt svårt att säga, och jag tror att det mesta jag har varit med om har påverkat mig på ett eller annat sätt. En av de största skillnaderna är att jag inte har haft tillgång till min mobil och sociala medier på samma sätt som hemma, vilket jag mest har tyckt varit väldigt skönt. Det har gjort att det är lättare att leva i nuet, ta vara på varje ögonblick och få mer tid till eftertanke. Det är något som jag vill försöka fortsätta med här hemma också, för även om jag var/är ganska beroende av min telefon, så tyckte jag redan innan jag åkte att det var ett problem som jag borde försöka göra av mig med. Nu har jag tagit bort facebook på mobilen (hoppas att det inte gör att jag blir mer beroende av datorn haha) och har bestämt att jag ska köpa en väckarklocka så jag kan stänga av mobilen på natten. Även om jag redan märker att det är svårare att vara lika oberoende av mobilen som jag har varit (eftersom jag nu har internet på den) så ska jag verkligen försöka. Något annat som slog mig när jag kom in i mitt rum hemma (som delvis fungerar som ett förråd för de grejer som jag inte tog med mig när jag flyttade, samt tog tillbaka när jag flyttade hem igen) är hur mycket saker jag har. Hur mycket kläder, hur mycket onödiga prylar… Som jag känner nu så kommer jag fundera en extra gång innan jag köper något nytt, och försöka att sälja eller skänka bort onödiga grejer. Jag vill också ha som mål att genom detta ha möjlighet att skänka mer pengar till dem som behöver det (och såklart spara till fler resor!). Den tredje grejen jag skulle vilja försöka ändra hos mig själv är att bli mer tacksam för allt jag har, och försöka att inte ta allt för givet, både när det gäller materiella ting och annat. Jag tror att allt detta kommer att bli svårt när jag har varit hemma ett tag och inte längre har resan lika färskt i minnet. Men då ska jag läsa det här och försöka komma ihåg hur jag tänker nu!

Jag tror att de flesta som läser här har mig på facebook, så jag hänvisar dit för bilder :)

Nu ska jag försöka bli frisk och sen jobba massor, pengar är det dåligt om nu.. Och sedan börja planera för nästa äventyr..!

Ja, tiden gar otroligt fort! Kan inte fatta att jag kommer att vara hemma om en vecka..!

Dagarna pa barnhemmet ar ganska lika varandra, jag umgas med barnen, diskar, sopar, serverar mat, hamtar vatten... Tyvarr var Anna tvungen att sluta tidigare an planerat for att borja pa sitt nya projekt, sa det ar lite tomt utan henne. Lisa, som var pa semester nar jag kom, kom tillbaka forra veckan och veckan innan det kom en ny tjej, Claudia, som ar jattetrevlig. Har fortfarande lite svart att hantera hur barnen beter sig, mitt talamod satts verkligen pa prov och det ar inte sa bra har jag markt... I alla fall inte nar jag ar hungrig, vilket jag oftast ar vid deras lunchtid. De vuxna jag har pratat med anser att agan ar nodvandig, for att de inte lyssnar annars. Det har jag ju forstatt, men om man inte borjar sla dem fran borjan sa kommer ju saklart deras grans for vad de kan gora att forandras ocksa. Och om de har med mig att gora (som de vet inte kommer sla dem), kan de ju gora i princip vad som helst. Att de ar vana vid att bli slagna gor ocksa att de blir mer valdsamma an vad jag har sett hos de flesta andra barn. De slar och sparkar varandra och verkar inte ha nagon som helst uppfattning om vad som ar direkt farligt. Dessutom kan de inte dela saker, typ ta nagra leksaker var, utan samlar pa sig sa mycket de kan bara och satter sig sjalva i ett horn. Om nagon annan forsoker ta nagon slar de den personen. Det som kanns jobbigast ar att jag tror inte att det kommer att ske nagon forandring i detta pa valdigt lang tid... OCh jag har forstatt att jag inte kan gora nagot, i alla fall inte har och nu, for de har en helt annan uppfattning.

Min tid pa barnhemmet blir lite kortare an vad jad hade tankt mig. Tyvarr hade jag inte med i mina berakningar att jag skulle vara har over pasken... Sa i torsdags var sista skoldagen och sen har barnen lov i tre veckor. Jag ville ju i och for sig vara mer med barnhemsbarnen, men jag sag  anda en mojlighet att aka ivag nagra dagar over pasken. Walgree och Mary (som driver barnhemmet) uppskattar dessutom om de far nagra dagar utan volontarer dar.

I alla fall, I fredags morse akte jag och Edward till Cape Coast, som ligger ett par timmar harifran. Dar finns ett slott som forut anvandes till slavhandel och jag gick en guidad tur dar. Sedan akte vi till en annan stad, nagra km fran cape coast, dar Edwards bror bor. Vi at hos dem under tiden som vi var dar och bodde pa ett hotell i narheten. Det var trevligt att fa lite av det lokala och inte vara pa ett jatteturistigt stalle! Pa lordagen akte jag med edwards brorson till ett naturreservat och gick Canopy Walkway, som ar en bana av hangbroar i traden, ca 40 m over marken. Det var valdigt haftigt! Sedan at vi lunch pa ett stalle och efter det akte jag till ett annat slott i narheten. Den guidade turen var valdigt lik den andra, men det ar anda kul att ha sett bada stallena! I sondags akte E hem och jag akte vidare till Busua, ett turiststalle som ligger annu langre vasterut. Hann inte gora sa mycket mer pa sondagen, men igar var det en handelserik dag, minst sagt. Min plan var att ta mig till nzulezu, the village on water, men fast jag startade fran hotellet typ 8 var jag anda inte framme forran 3.. Sedan hamnade jag mitt i ett nationellt supporterteam, som ocksa skulle ta batar till byn. Det var speciellt, kandes som en film eller nagot...! Nzulezu var haftigt att ha sett, men kandes som ett valdigt kort besok med tanke pa hur lang tid det tog dit. Fick skjuts med supportrarna en bit pa hemvagen och sedan lamnade de over mig till en polis som fixade en taxi at mig... Var inte hemma vid hotellet forran efter 10...

Men nu tar mitt internet slut, sa nu ska jag njuta av de sista dagarna...!

...pa fem veckor. Att blogga ar inte min starkaste sida, speciellt inte utan internet. Sista dagen i Malawi hade jag planerat att sitta vid en dator ett par timmar, men de tre forsta internetstallena jag gick till var stangda eller hade inget internet... Sa nar jag val hittade ett stalle dar det funkade, hade jag inte tid att blogga.

Sa nu ska jag alltsa forsoka sammanfatta de tre senaste veckorna.

Sista tiden i Malawi var hur bra som helst, bortsett fran en del dagar nar jag bara onskade att alla kunde sluta stirra pa mig.. Men jag tror att det alltid kommer att komma sadana dagar da och da, oavsett om jag hade stannat langre. Pa det stora hela kandes det som att jag hade lite for kort tid i byn. Eftersom vi stannade i Blantyre tva natter nar vi kom och aven nar vi akte, blev det bara 3 veckor i byn. Jag hade inte forstatt att det skulle vara sa, trodde att vi skulle aka ut till byn pa en gang och sedan knappt lamna den pa 4 veckor. Efter nagon vecka kandes det dock skont med en paus och da akte ju jag och Lotten ivag pa en helgutflykt. Sa jag tror att det behovs avbrott, men darfor skulle jag ha velat stanna langre for att fa mer tid i byn. Men det ar ju battre att jag aker darifran med den kanslan, an att jag verkligen hade langtat darifran... Under de sista veckorna hann jag bl a med att vara med barnen i skolan tva ganger till, baka pa det lokala bageriet med nagra av de aldre barnen, spela fotboll, hyra in musiker till barnhemmet, gora ett schema for personalen, vara med om och hjalpa till med en stor systemforandring i arbetssattet pa barnhemmet, gora ett schema for extra learning pa eftermiddagarna, ha lite lektioner i engelska med barnen, ha privatlektioner med tva av de aldre pojkarna som behover extra hjalp, med hjalp av Christina andra systemet pa det lokala nurseryt sa att fler barn forhoppningsvis kan fa mojlighet att ga dar, ga med barnenn och klippa dem, ga till kyrkan, halla i nagra morgonmoten for personalen pa barnhemmet, skriva otaliga mattetal at barnen och overhuvudtaget tillbringa sa mycket tid som mojligt med barnen saklart! Helgen innan jag akte vidare hade vi ett mote med hovdingarna for att ge dem lite information om hur det gar med de olika projekten. Jag skulle beratta om min tid dar och vad jag hade gjort med barnen och det slutade med att jag grat.. Jag blir nastan aldrig rord till tarar, sa det visar vilken stark upplevelse det har varit for mig.

     Nar jag gick runt och sa godnatt till barnen kvallen innan jag skulle aka, kandes det riktigt jobbigt och jag var inte redo att aka hem. Just nu kanns det som att jag bara maste aka tillbaka, for jag saknar alla otroligt mycket redan...! Tiden i Malawi har lart mig otroligt mycket, om kulturen och manniskorna dar forstas, men ocksa om mig sjalv och mitt satt att se pa saker. Jag hoppas verkligen att jag kommer kunna ha kvar de varderingar som jag har fatt under den har tiden.

Och nu har det nastan gatt en vecka sedan jag kom till Ghana. Jag landade i sondags kvall och blev upphamtad pa flygplatsen av min vardbror, Edward. Forutom honom bestar familjen av hans mamma, hans bror och hans syster och hennes barn, sa sammanlagt ar de 7 stycken. De har tva hus, sa jag och Edward sover i det mindre och de andra i det storre. Han har verkligen ordnat allt bra, och det kanns nastan som jag ar pa ett hotell ibland, (det var nastan sa i Malawi ocksa i och for sig...) de serverar mat och tar sedan bort tallriken at mig, och det finns obegransat med vatten och frukt jag far ta av. Haromdagen forsokte jag tvatta mina egna klader, men det drojde inte lange forran min vardsyster kom och tog over... Det var nog tur i och for sig, for det lilla jag hann gora har forstort mina fingrar, har flera sar efter gnuggandet.. Barnhemmet ar inte riktigt som jag trodde att det skulle vara, det visar sig att mycket har andrats bara de senaste manaderna. Manga saker har jag lite svart att forsta anledningarna till och jag ar inte helt overens om allt med paret som driver barnhemmet. Men men, sa ar det och jag ar har sa pass kort tid, sa jag ska forsoka att bara finna mig i det. Den storsta skillnaden fran vad jag trodde att jag skulle gora ar att jag inte tillbringar sa mycket tid med barnhemsbarnen som jag trodde att jag skulle gora, vilket jag tycker ar lite trakigt. De har ocksa skola pa dagarna, sa det ar mer de barnen jag har kontakt med. I klassen med barn mellan 1 och 3 ar jobbar en tjej fran Tyskland som heter Jana. Hon har varit har i 8 manader och normalt sett ar det aven en annan tjej fran Tyskland i samma klass, Lisa. Hon ar dock ute och reser just nu, men kommer tillbaka om nagon vecka. Jag kande mig nastan overflodig fast bara Jana var dar. Lyckligtvis finns ocksa Anna, fran Australien, som jobbar i huset. Det innebar att diska, sopa, torka bord och bankar, hamta vatten fran brunnen, lagga upp mat och vara med nar barnen ater (for att undvika att de ater varandras mat, gar runt med tallriken eller kastar mat pa varandra...). Det var verkligen inte den har typen av jobb som jag hade forvantat mig, men eftersom jag pa en gang fattade tycke for Anna, har jag och hon jobbat tillsammans hela veckan. Hon har varit har i 4 manader och har gjort jobbet ensam i tva manader nu, sa hon tycker att det ar valdigt skont att vara tva. Och jag tycker verkligen om att jobba med henne, hon ar lattsam och positiv, sa hon ar en stor anledning till att det anda kanns bra att vara dar. Och barnen saklart, nar de ar pa bra humor.. Det marks att det ar vanligt att sla sina barn har (aven i skolan, vilket jag har sett...), for de lyssnar knappt pa oss overhuvudtaget, vilket ar ganska frustrerande. Nagra av luncherna, nar jag ocksa ar valdigt hungrig, har jag blivit sa arg pa dem! Det vill jag saklart inte vara, men det ar svart... Jag saknar verkligen de valuppfostrade barnen i Malawi! Nar vi har var lunchpaus har Edward ordnat sa att jag far ga och ata pa ett stalle ca 5 min promenad fran barnhemmet. Det kanns jattebra att fa ett ordentligt mal mat da, for jag ar oftast otroligt hungrig och trott nar jag gar dit. Och da har anda bara halva dagen gatt... Nar jag gar hem vid halv 5 ar jag helt slut!

     Idag har jag och Anna varit inne i stan, Swedru och gjort lite arenden och nu sitter vi pa ett internetstalle. Lite senare ska vi ta en drink for att fira min fodelsedag! Imorgon ska vi aka till en strand over dagen.
     Jag kommer att vara har under paskledigheten, sa jag funderar pa att kanske resa runt lite i samband med den, dvs nar jag inte jobbar. Jag har nagra stallen jag vill aka till, men har inte bestamt nagot an, sa vi far se!

Hoppas allt ar bra med er dar hemma!

Hej!
Jag lever och har det bara bra! Det här är första gången jag har internet på två veckor (därav inget bloggande...). Tänkte försöka ge en relativt kort sammanfattning om allt jag har varit med om de senaste två veckorna, vet verkligen inte vart ja ska börja... Men det kanske är bäst att börja från början..!
När jag och Ingalill kom fram kom Christina och nötte oss på flygplatsen och vi åkte direkt till en lodge (typ hotell/vandrarhem) i Blantyre (bäst största staden) där hon hade bokat rum åt oss. Vi stannade där i två nätter och hann med att träffa en brittisk man vid namn chris (som i och c kanske ska börja samarbeta med angående trädgårdsprojektet) han visade oss runt i olika trädgårdar. Vi hann också med att fixa lite nödvändiga saker, som att fixa simkort, handla och så, innan han på onsdagen körde oss ut till byn. På vägen besökte vi en skola och jag fick uppleva hur sällsynt det är med vita, speciellt ute på landsbygden (folk stirrade en del inne i Blantyre också). Alla barnen kom springande och följde efter oss vart vi än gick..! Ganska häftig och annorlunda känsla, men det var väldigt många, säkert ca 100 st på en gång..
När vi kom fram till byn fick vi lunch och c och jag åkte sedan med våra grejer till barnhemmet och presenterade mig för barnen och personalen. Senare gick vi en promenad för att jag skulle få se byn. Det var ungefär den standard som jag hade föreställt mig, men husen låg mycket mer utspridda än vad jag hade trott. Dessutom är det inte bara en by, utan 17 st, som sitter ihop kan man säga. Det finns i alla fall inga tydliga gränser mellan dem (som jag har förstått). Men varje by har sin egen hövding. På barnhemmet bor barn från ca 10 av byarna.

Nu tror jag inte att jag kan fortsätta berätta dag för dag.. Dels för att jag inte kommer ihåg och dels för att det kommer bli otroligt långt..!

Jag har bott på barnhemmet sedan jag kom till Byn och jag trivs verkligen med det! Jag och c delar rum och äter frukost tillsammans. Lunch äter vi med lotten och inga hos en familj och middag äter jag med lotten och ibland Christina, på lite olika ställen. Måltiderna består av lite olika kombinationer av följande: ris (vi har fått potatis ett par gånger bara), tomatsås, avokado, bönor, sojabitar, banan, gurka, ägg squash och säkert något mer som jag inte kommer på nu. Gröt och ägg med lite frukt till frukost. Kött har jag fått en gång i byn. Allt vi får att äta är verkligen gott och det blev nog en lite för stor och lite för snabb omställning för mig, för i slutet av första veckan blev jag magsjuk och det var ganska hemskt... Som tut var gick det över fort med hjälp av lite medicin.
När jag inte äter eller sover är jag mest med barnen och leker, har också haft lite engelska lektion med dem. En dag (och det ska bli fler dagar) var jag på besök i skolan, hos de äldsta klasserna, och blev faktiskt positivt överraskad av utlärningsmetoderna och även standarden på klassrummen. Tror dock att det kan bero på att det inte går lika många i de högre klasserna som i de lägre och därför kan de ha bord och bänkar till de flesta. Jag får se vad jag tycker när jag har besökt de andra klasserna också. En dag var jag också med den minsta pojken, 3,5 år, på hans dagis. De flesta av barnen blev livrädda av blotta åsynen av mig och det tog säkert en halvtimme innan alla hade slutat gråta... Precis som av lärarna i skolan blev jag positivt överraskad av hur pedagogisk och systematisk dagisfröken var. Utan några som helst hjälpmedel har hon lärt de äldsta barnen alfabetet, räkna till 10 osv. Jag ska tillbaka dit också och försöka ha lite lektion med dem nu i veckan.
Naturen är helt fantastisk, vart man än tittar så är det berg och de är verkligen majestätiska, jag kan inte se mig mätt på dem!
Annars så försöker jag mest ta in allt och varje dag försöka förstå att jag verkligen är här, det känns ganska overkligt fortfarande. Det är ju miljöer som man bara har sett på tv liksom.. Och försöker vänja mig vid att alla stirrar och vill prata med en, det är väl det som kan bli lite jobbigt ibland.. Jag rycker att jag har anpassat mig till det här livet ganska fort och förstår vad det innebär, men med jämna mellanrum kommer det stunder då verkligheten hinner ikapp och man förstår hur illa folk faktiskt har det här.. Ett sådant tillfälle var när jag fick veta att alla barn inte kan gå på dagis eftersom föräldrarna inte har råd att betala ca 8kr i månaden för det... Ett annat var när jag fick veta att två av de minsta barnen på barnhemmet, 5 år gamla, har HIV. Eller när jag lästa barnens filer och ser hur många som har förlorat båda sina föräldrar, eller att den ensamstående mamman har blivit tvungen att lämna bort sitt barn. I sådana situationer vill jag bara gråta. Och emellanåt känner jag en sådan uppgivenhet, jag undrar hur lilla jag ska kunna göra någon skillnad och hur barnen mår av att det kommer nya volontärer som sedan bara åker för att kanske aldrig komma tillbaka... Dessa stunder kan vara riktigt jobbiga, men de väga upp av alla underbara stunder med barnen! Både de på barnhemmet och i familjer som vi har kontakt med. En dag när jag gick i byn kom en liten flicka på kanske 3 år och sträckte ut armarna och ville ha en kram! Sådana studer kommer man ihåg!
I alla fall så trivs jag verkligen i byn och barnen (och även de vuxna såklart) är helt underbara!

Den här helg är jag och lotten vid malawisjön och tar igen oss lite. Resan hit tog 12 timmar pga deras (för oss) konstiga system här, som att vänta tills bussen är full innan de åker, att vända och hämta fler passagerare, att stanna utan anledning, att vi fick byta buss pga att en annan busschaufför nästan "rånade" vår buss på passagerare.. Dvs oss. Vi delade även bussen med ett par hönor, en cykel och en get den sista biten. När vi kom fram kändes det i alla fall värt den långa resan, det är helt fantastiskt veckert här och vi har verkligen bara tagit det lungt de här dagarna! Riktigt skönt, för i byn går allt i ett hela tiden, även om det ibland känns som att man inte gör så mycket.. Imorgon åker vi tillbaka. Jag ser inte fram emot resan, men jag saknar barnen så det ska bli kul att träffa dem igen!

Nu tar det nog ett par veckor tills jag har internet igen, men då ska jag försöka ge en uppdatering.

Nu är det inte långt kvar.. Om 6 timmar sitter jag på planet! Det känns nervöst och helt overkligt och jag tror inte att jag riktigt kommer att förstå det förrän jag är där. Jag har i alla fall sovit gott inatt och det var nog bra, för igår kände jag mig inte så pigg. Men nu känns det bättre, bara lite täppt i näsan. Hoppas att jag kan sova på planet också! Har dock inga större förhoppningar om det, eftersom det är väldigt sällsynt att jag somnar när jag flyger.. Men nu är det ju ändå på natten, så det vore ju konstigt om jag inte gör det. Vi lyfter 21.30 från Arlanda och kommer att vara framme ca 14 på eftermiddagen imorgon. De är en timme före, så jag kommer vara framme kl 13 svensk tid. 

Idag har jag också pratat med Ingalill i telefon för första gången. Det känns så konstigt att vi inte har träffats än, men det kändes lätt att prata med henne i telefon, så det ska nog bli bra! :) Hon meddelade också att Mirelle inte kommer att följa med, så det blir bara Ingalill och jag. 

Den senaste veckan har jag haft ganska fullt upp, med att säga hejdå till alla jag känner känns det som.. Jag har knappt haft någon tid över att packa, så det har varit ganska skönt att ha en ledig dag idag när jag har kunnat fixa det sista. Dvs packa upp massa saker, eftersom väskorna var för tunga... 

Idag har jag mest känt mig förväntansfull, och nervositeten har inte fått ta så mycket plats. Det känns bra, och ska försöka behålla den posititva känslan! 
     Nu ska jag äta och duscha innan vi måste åka till flygplatsen. Och jag vet som sagt inte när jag kommer ha möjlighet att skriva igen, men jag ska göra det när jag kan! Kan ju dock säga att jag inte kommer att prioritera att hitta internet och blogga om det är svårt. Men några uppdateringar kommer det absolut att bli! 

Hej! 

Tänkte att jag skulle berätta lite varför jag vill åka till Afrika och också hur det kommer sig att jag åker till just Malawi och Ghana. 

Som jag skrev i det förra inlägget så har jag velat åka till Afrika och volontärarbeta sedan jag var 14-15 år. Jag tror att det som lockar mig mest är att hjälpa människor som har det svårt (vilket ligger mig väldigt varm om hjärtat) men också för att se hur människor lever och att få se platser och miiljöer som jag bara har sett på bild och tv förut. 

I höstas var jag i Sri Lanka och jobbade som volontär. Det var en bra och mycket utvecklande resa, men det kunde ha varit bättre på flera plan och därför tog jag med mig ett par saker därifrån:

1. Jag kände mig inte så behövd som jag trodde att jag skulle göra. Först jobbade jag med sköldpaddor och där var vi alldeles för många så att det ofta blev långtråkigt eftersom det inte fanns uppgifter till alla. När jag sedan jobbade på ett barnhem (vilket var helt fantastiskt ändå) kändes det som att personalen inte räknade med vår hjälp och gärna fixade det mesta själva. De blev nästan förvånade när vi erbjöd oss att hjälpa till. När vi gjorde det fanns det dock alltid något att göra. 

2. Priset på resan. Jag åkte med en svensk organisation och de hade ju kontakt med en organisation där. Självklart förstår jag att båda organisationerna måste ha pengar för att de ska kunna ha folk som arbetar där, men jag tycker det är orimliga priser! Dessutom träffade jag andra volontärer där som bara hade betalat hälften av vad jag hade betalat - för dubbelt så lång tid! Med tanke på vad vi fick för mat och boende förstod jag att det mesta av pengarna måste gå till organisationerna, och jag tycker inte att det är värt det.

När jag kom hem och började fundera på vart i Afrika jag ville åka, kändes det därför viktigt att dessa punkter förändrades. Jag hörde mig därför för med folk som jag visste har varit i eller har kontakter i Afrika.
     En av dessa var min kompis Linda. Hennes syster Denise är engagerat i ett projekt i Malawi och har varit där mycket. Linda har även följt med henne dit. Med tanke på det Linda har berättat, kände jag att jag verkligen skulle vilja åka dit. Jag tog kontakt med Denise och vi kom överens om att det nog skulle vara bäst om jag kunde vara där samtidigt med någon annan volontär som har varit där förut. Genom Denise fick jag kontakt med Christina och det är henne jag har haft mest kontakt med om resan. Hon har varit otroligt hjälpsam och svarat på alla mina frågor (stora som små). Jag beundrar verkligen hennes engagemang för denna by där barnhemmet ligger! Hon samlar på sig kläder (som folk skänker) som hon tar med dit varje gång hon åker. Hon och en annan kvinna som heter Lotten åkte dit redan för två veckor sedan och på väg till Arlanda kom de förbi mig och lämnade en väska full med kläder som jag ska ta med när jag åker. Det känns otroligt bra att kunna hjälpa till på det sättet och se att kläderna verkligen kommer fram till de människor som behöver dem. När jag flyger kommer jag att åka tillsammans med två andra kvinnor som heter Inga-Lill och Mirelle. Dem har jag dock inte träffat än, och kommer inte göra det förrän på Arlanda... Det känns lite nervöst. Men samtidigt känns det väldigt "lyxigt" att flyga med någon, för det har jag gjort många gånger själv. Så det ska bli väldigt skönt att komma fram med någon som har varit där förut och som vet hur allt går till och vart vi ska osv. Så jag tror att jag mest är nervös för hur allt kommer vara där. Jag vet dock att det inte finns el och vatten. Så toan är ett hål i marken och duscha får man göra genom att hälla vatten på sig från en hink.. Ladda mobilen på ett bilbatteri... Inte direkt som här hemma, att man tar upp mobilen och kollar facebook när man har tråkigt. Men jag tycker mest att det ska bli väldigt spännande! De första två veckorna ska jag och Christina bo på barnhemmet och det ser jag verkligen fram emot! Efter det får vi se om jag även vill prova på att bo hos en familj eller om jag bor kvar där. Jag är övertygad om att jag kommer känna mig behövd i denna lilla by i Malawi, i alla fall efter vad jag har förstått om standarden där. Angående prisfrågan tror jag inte att det hade kunnat vara billigare, betalar ytterst lite för boende. 
     Och varför ska jag åka till Ghana då? För att Frida, en annan tjej jag känner, har varit där och jag tog kontakt även med henne. Hon hade åkt dit med en organisation, men var inte så nöjd med den. Hon var däremot väldigt nöjd med sin värdfamilj (nr 2) och hjälpte mig att komma i kontakt med Edward, som är brodern i familjen. Han blev väldigt glad över att jag ville komma dit och bjöd direkt in mig att bo i hans familj. Jag har haft regelbunden kontakt med honom sedan i början av januari och han har varit fantastiskt engagerad i mina förberedelser, med bl a visumet (som har varit en riktig plåga vissa stunder). Han kommer hämta och lämna mig på flygplatsen, han har ordnat med en volontärplats på ett barnhem, boende, mat och han kommer även att visa mig runt och ta mig till ställen som han tycker att jag borde se. Det känns väldigt tryggt att jag kommer bo hos hans familj, både med tanke på att Frida var så nöjd med att bo där och givietvis också för att han verkar vara en fantastiskt generös och välkomnande person. Han försäkrar att jag kommer att vara behövd på barnhemmet och på detta barnhem har de även dagisverksamhet, så det kommer i alla fall att vara många barn. Jag kommer att betala betydligt mycket mer i Ghana, men det känns okej med tanke på att jag betalar så pass lite i Malawi och att han fixar allt åt mig. 

Idag är det en vecka kvar tills jag åker, och jag kan knappt fatta det! Det kommer nog inte kännas verkligt förrän jag är där. De senaste dagarna har det gått mycket upp och ner när det gäller resan. Å ena sidan vill jag åka NU NU NU och å andra sidan känns det jobbigt att lämna alla här hemma och komma till ett land där det oundvikligen kommer bli en väldigt stor kulturkrock. 
     Idag slog känslan över mycket mot den positiva sidan. Jag fikade med Frida och hon berättade om sin resa, både de jobbiga och de bästa delarna. Hon fick vara med om otroligt mycket, varav vissa saker jag verkligen hoppas att jag slipper. Hursom helst var det väldigt roligt att höra henne berätta och detta gör att jag nu vill åka mer än någonsin!

Kan skriva mycket mer, men det här får räcka för nu... Fråga gärna om det är något ni vill veta som jag inte har skrivit! 

Nästa söndag, den andra mars, åker jag till Afrika i två månader för att jobba som volontär på två olika barnhem. Den första månaden kommer jag att befinna mig i Malawi och den andra i Ghana. 
Det här är verkligen en dröm som går i uppfyllelse, jag har vetat att jag vill göra detta sedan jag var 14-15 år och det känns helt overkligt att det bara är drygt en vecka kvar tills jag åker..! 

Jag vet inte hur mycket jag kommer att ha möjlighet att blogga, åt minstone inte i Malawi, eftersom det inte finns någon el där jag kommer att bo.  Men jag ska försöka att skriva lite så fort jag får möjlighet! 

Det här första inlägget får bli såhär kort, men ska skriva mer om bakgrunden till resan mm. senare!

(Jag har bestämt mig för att fortsätta på samma blogg som jag använde för tre år sedan, när jag var i Texas på ett sommarläger, därav de äldre inläggen. Men läs gärna dem också!)

Nu är jag hemma igen, men var väldigt dålig på att uppdatera precis innan jag åkte, så jag tänkte göra en liten sammanfattning av de sista dagarna :) för nej, jag tänker inte fortsätta blogga..;)

I fredags åkte jag och carlotta med jamie och handlade mat till rätterna vi skulle laga och sedan var vi mycket riktigt ute och åt på kvällen, med Jennifer och Mike och tjejerna, det var väldigt trevligt :) Senare kom också ondrej och delar av hans familj :) Närvi hade ätit klart träffade vi några av shannons kompisar på ett annat ställe, där servitriserna, bokstavligt talat, bara hade underkläder eller mindre än så på sig... ganska annorlunda.. det hände en rätt rolig grej när vi var där också, caleb och en av sönerna i  ondrejs familj, Brandon, satt vid ett bord och jag, carlotta och shannon hade precis kommit, så vi var på väg fram till dem. Jag ska även tillägga att det var väldigt trångt, så det tog ett tag innan man kom förbi personer och så. I alla fall, en man står och pratar med killarna och precis när shannon står bakom honom så säger han till dem: "Hon som står bakom mig killar, det är en riktigt cougar". Brandon tog chansen direkt och sa: "det är min mamma" vilket ju nästan var sant.. ;) gissa om den där mannen skämdes ;) men kul var det!  

I lördags gick jag upp ganska tidigt för att  börja göra köttbullar. Jag har aldrig gjort det förut och tänkte ganska många gånger "varför varför valde jag inte något lättare, eller provade att göra dem hemma..", men tro det eller ej, de bev faktiskt riktigt bra, kanske inte fullt like goda som farmors, men inte långt ifrån.. ;) 
     På eftermiddagen tog vi all vår mat och åkte till "the farewell dance". Där fick vi smaka på en massa olika maträtter från olika länder, tror aldrig att jag har varit så mätt haha..;) och jag måste säga att det italienska maten var bäst, kanske inte helt oväntat..;) men mina köttbullar gick också åt :) Efter maten skrev vi på varandras camp t-shirtar, tackade för de här veckorna, blev avtackade med presenter, dansade, tog en massa kort och till slut var vi även tvugna att säga hejdå.. Jag hade trott att jag skulle gråta jättemycket, men eftersom jag skulle träffa de flesta på flygplatsen dagen efter också, så var det inte så farligt.. Men det är klart att det var jobbigt ändå, jag är fortfarade så fascinerad över hur man kan komma varandra så nära på såhär kort tid, det känns som att jag känner de här personerna bättre än vissa i Sverige, inte mina närmaste kompisar såklart, men andra som man umgås med ibland :)

     På vägen hem kom shannon på att hon inte hade tagit med oss till KOHL, så vi åkte dit och kollade lite innan vi åkte hem och bakade kakor och klippte carlottas hår ;)

I söndags sov jag länge och sedan åkte vi till en kinarestaurang där vi träffade alla campers som skulle åka hem och deras familjer :) När vi hade ätit åkte vi till flygplatsen, där vi sa hejdå till 9 campers (några hade åkt tidigare på morgonen och vissa åkte senare). Det var otroligt sorgligt när jag tänkte på att jag kanske aldrig mer kommer att träffa vissa av dessa personer igen.. väldigt sorgligt och nästan alla grät.. sedan var det bara jag, johanna och karim kvar och jag fick säga hejdå till karim också eftersom vi inte skulle träffas mer innan båda åkte hem.. 
     Sedan gjorde vi en favorit i repris och åkte och shoppade för att trösta oss, det var jag, johanna, jamie och shannon :)  det funkade dock inte lika bra som tröst den här gången. vi åt middag på en restaurang innan vi släppte av johanna hemma hos henne. När vi åkte därifrån grät jag mycket, för det enda jag kunde tänka var: "Nu är allt det här över...".
     När vi kom hem packade jag, och blev väldigt förvånad över att allt fick plats i mina väskor..!  

I måndags packade jag klart det sista och sedan åkte jag, jamie och caleb och mötte upp shannon för lunch, min sista hamburgare! .. Sedan åkte vi till flygplatsen, där vi träffade kristina, och även hannah och emma, som skulle åka senare på dagen :)
     Usch, det var verkligen hemskt att säga hejdå, jag och shannon grät jättemycket båda två och caleb sa "mamma, har du någonsin gråtit såhär mycket?" vi lovade varann att vi måste ses igen och Jamie och shannon sa att jag var tvungen att komma tillbaka, om de så ska betala min biljett..;) och jag SKA åka tillbaka, det har jag lovat mig själv :) sedan sa vi hejdå till emma och hannah också och påbörjade resan hem.. 

Hemresan gick bra och smärtfritt, vi fick vänta i London i 3,5 timmar, men det kändes som att det, och hela resan, gick fort och plötsligt var vi på arlanda där mamma, pappa och marcus väntade på mig :) På kvällen hade vi en middag för en del av släkten och Filippa och Freja kom också, så det var väldigt trevligt :)

     Jag tycker att det är skönt att vara hemma, men jag måste ändå säga att jag längtar tillbaka otroligt mycket, jag saknar familjen och alla andra underbara människor jag har träffat den här sommaren... En sak är säker, det här har varit en "life changing experience" och jag är så glad att jag tog chansen och åkte! :D Kommer aldrig att glömma den här upplevelsen!